Tiden går vart den vill, men oftast framåt

Hej där!
Sist jag bloggade så var allt det crazyigaste det varit på länge! Flytt, nytt jobb och, vad jag inte berättade då, en bäbis i magen!
Nu är vi färdigflyttade, fick nya golv här i veckan (bättre sent än efter bäbis som man brukar säga). Tvättmaskinen är installerad, ballen inmyst, och nu är barnsängen på plats.
Jösses! Om två dagar så är det 7 veckor till Flingan (arbetsnamn) är beräknad att pluppa ut. 9/12. Oroväckande nära jul för en julälskare som jag, men jag får kanske helt enkelt förlika mig med tanken att jag måste äta mammas julmat ur en låda i en sjukhuskorridor. Kanske att jag börjar julpynta lite här hemma om ett par veckor för att säkert få känna lite stämning.

Hur som helst så är jag hemma nu. Alltså jag jobbar inte. Man kan vara rätt kaxig och tänka att "gå hem ett par veckor innan jag ska föda?! Ha! Jag ska jobba till värkarna börjar!". Sen börjar kroppen förbereda sig på att den där ungen ska kunna ta sig ut, och så får man foglossning. Då luckras varenda liten led som håller dig samman upp, smul smul, och så kan man nästan inte gå! Och om man inte kan gå så börjar man testa allsköns metoder för att förflytta sig framåt. T ex luta sig kraftigt framåt till man nästan välter och måste kasta fram ett ben för att återfå balansen. Eller trippa i sidled, eller försöka vagga fram så där som man ser alla gravida gå runt på stan och när man ser dom så tänker man: "Är dom dumma i huvudet?! Gå riktigt för satan!". När man (läs: jag) gått konstigt i nån månad så får man men. I mitt fall svinont i ryggen pga felbelastning. Det är en lång historia om höfter, fogar och diskar. Hur som helst igen, jag blev sjukskriven. Ett stort nederlag då jag i jobbkretsar ändå är känd som "hon som tar en panodil och går till jobbet trots dödssjuk - så länge hon inte smittar givetvis". Men en ond kropp som varken kan gå, sitta eller stå, och ännu mindre sitta på huk med fyra barn i knäet gör ingen nytta i min bransch, så jag blev hemskickad. Snart slutar jag vara sjukskriven (låter som att jag kommer sluta ha ont i samband med det, hoppas!) och börjar få graviditetspenning i stället. Det är bra, då kan man köpa mat och allt. Så även om jag känner mig som en klen skolkare så känns det ganska bra. För jag vet ju att jag är onödig på jobbet om jag inte kan jobba. Och det är rätt bra att ha en kropp som kan ta hand om Flingan när det är dags.

Så just nu gör jag grejer som gravida gör. Går på vattengympa (aldrig mer ska jag skoja om vattengympa! Det är nästan som riktig träning!!), simmar i simhallen fastän det är kallt och luktar kiss, städar, och så syr jag massa grejer till Flingan. Jag har gjort en lista på allt som ska sys och den börjar stressa mig. Men samtidigt kul, och så sparar vi massa pengar! Och så får Flingan mycket finare saker än vad som går att köpa.

Nu är det för långt så nu ska jag sluta. Jag kanske ska blogga ända in i förlossningssalen nu när det inte blir av att jag får föda på jobbet? Är nån intresserad av slemproppsuppdatering och sånt?

Igår var vi på Karins 25 års fest! Alla tiders! Hon överraskade oss med vikingatema och vi åt med bara kniv och händer. Underbart!



På bild: Per, Andreas och jag. OBS! Särken gör mig icke rättvisa! Jag är faktiskt bara tjock på magen!

Tänk på det där med slemproppen! Skriver kanske snart igen!

Ps. Det är såklart jag OCH Andy som ska få Flingan TILLSAMMANS. Det handlar varken om korsbefruktning eller jungfrufödsel, han är very much involved, fastän det inte framkom så mycket i inlägget. Men han mår bra, jobbar och har hälsan!