Det är mitt fel att alla går runt och ser sura ut

Jag älskar folk som cyklar eller går runt och ler stort av till synes ingen anledning. Alltså dom har inget sällskap som kan ha sagt något roligt och personen framför dom har inte ramlat. Dom är bara glada. När jag möter en spontanleende människa (mycket sällan eftersom vår värld är en kall och ond plats) så ler jag alltid tillbaka, liksom för att visa att det smittar av sig och att det är uppskattat. Ofta slutar dom då le tvärt, och jag har alltid tänkt att dom kanske känner sig lite "påkomna" och generade. MEN SÅ ÄR DET INTE !! Idag har jag lett åt två spontanleende människor vid två olika tillfällen, samtidigt som jag såg mig själv i en spegel. DET ÄR MITT FEL ATT DOM SLUTAR LE ! Jag såg svinarg ut ! Jag har tydligen något fel på någon synaps någonstans för ordern LE från hjärnan går inte fram till munnen ordentligt, istället ramlar mungiporna ner. Jag är en ofrivillig argmun ! Jag bidrar till att göra den här världen kall och ond ! Jag känner inte mig själv längre.