Every dress tells a story

Jag har väldigt många klänningar. Gamla och nya i en salig blandning. De flesta är mönstrade, blommor är en favorit. Alla har en liten historia, och dom jag inte vet något om brukar jag fantisera ihop nåt mysigt om.
Den här är en av mina nya favoriter. Jag köpte den i en vintageaffär i Camden när jag och Andy var i London i oktober förra året. När jag går i vintageaffärer så blir jag ofta förblindad. Det finns för mycket att titta på och jag vet inte vart jag ska börja. Jag blir stressad och lycklig och vill skynda mig igenom allt för att komma till guldklimparna. Efter lite fniss och fläng i butikerna brukar jag sansa mig, sen går jag systematiskt igenom rad efter rad, hylla efter hylla, och plötsligt hittar jag dom. Men det tar tid. Och om Andy är med så blir det ganska snart synd om honom. (Fast han tycker nog att det är lite kul också.)
Den här 60-tals klänningen hittade jag av en slump när jag stod och hängde vid ett rea-ställ och väntade på Andy. Jag såg nåt rött (rött är alltid nice), den var prickig (prickigt är nice), jag plockade fram den (hoppsan, perfekt storlek) och när jag tittade på prislappen: sänkt från 70 pund till 6 ! Men hallå !! Pundet var värt ca 11kr när vi var där, så 66kr för denna var helt fantastiskt ! Jag har använt den flitigt och lär så göra.
Jag tänker mig att en dansant ung tjej med vita Mary Quant-boots flaxade runt i den på 60-talet. När hon inte var ute och dansade så satt hon på flickrummet och lyssnade på skivor med sina vänner. Jag hade velat vara med då.