Mitt jobb är ofta ganska mycket.
Mycket barn, mycket ljud, mycket att göra. Och man blir mycket trött.
Men mest så är det bara helt underbart.
Idag har tre helt extraordinärt fantastiska roligheter/trevligheter ägt rum.
Underbar händelse 1: Min kollega Tony berättar att ett barn tror att hon heter Fantomen. "-Fantomen ! Fantomeeeen !" I'm loving it !
Underbar händelse 2: Bakgrundsinfo: Innan vi äter lunch så säger vi alltid en ramsa. Två av de vanligaste lyder enligt följande;
"Händerna på huvudet, händerna på axlarna, händerna på magen, händerna i knäet - varsågod och ät !" och "Grön grön groda, varsågoda !" Pojke drygt två år leker ensam i dockvrån (de andra sover fortfarande). Han har lagat mat och satt sig vid det lilla bordet. Innan han ska äta så ska han självklart säga en ramsa. Jag ville inte störa så jag smög lite på honom.
Pojken: "-Händerna på huvudet, händerna på axlarna, händerna i knäet - varsågo...nej, fel ! Inte bra !" Han börjar om: "-Händerna på huvudet, händerna på axlarna - ÄT GRÖN GRODA !!!!!!!" (Versalerna skriker han argt.)
Jag skrattade så jag skrek, och då fick jag onda ögat.
Underbar händelse 3:
Jag kommer ut på gården och flicka fem år kommer framspringandes till mig, gapar stort och säger upphetsat: "-Malin, kolla !"
"-Oj, vad stort du kan gapa !", säger jag.
"-Men nej ! Lös tand !"
Hennes första lösa tand ! En framtand som hänger i en tråd. Jag gratulerar henne och hon springer vidare för att visa ALLA !
En halvtimme senare, efter mycket tandpill och visande, så hör vi ett glädjetjut - och så står hon där med tanden i nypan. Annika springer fram och kramar om henne, vi andra applåderar och hurrar ! Plötsligt så börjar hon storgråta. Glädjetårarna väller fram, hon tar sin fröken i handen och hoppsar in för att lägga tanden. Det kändes så stort att få dela den glädjen med henne, hon blev stor tjej som tappar tänder och grejer. Och så kom jag att tänka på detta:
(Vissa människor tror att barn inte har några djupare känslor - BULLSHIT !)
Lyckad lördag
12 år sedan